Fyren som om natten ledde skeppen rätt
Strömmingen har i århundraden varit i centrum för människors arbete och slit, bekymmer och glädje på Skeppshamn och Åstön. Redan på 1500-talet visste man att havet utanför Åstön var rikt på denna lilla silverglänsande fisk. Det var så rikt att fiskare från Gävle lockades hit på sommarhalvåret. Gustav Vasa gav 1557 Gävleborna ensamrätt till fisket på Norrlandskusten. Detta sågs inte med blida ögon av lokalbefolkningen och när Sundsvall grundades 1621 var det full fart på fiskerättsstriderna.
Strömmingen har man bråkat om i mer eller mindre hårda ordalag sedan dess. Det bråkas faktiskt än idag då skarv och finländska trålare anses gå hårt åt strömmingsbeståndet. I dag är strömmingen återigen en bristvara - som den var under svåra år i tidigare sekler. Surströmmingsindustrin längs Norrlandskusten får inte in tillräckligt med råvara för sin förädling.
På 1800-talet var strömmingen en viktig förutsättning för det nya industrisamhället som började växa fram. Sågverksarbetare, stadsbor, skogsarbetare och bönder behövde strömmingen för att fylla hungriga magar med något annat än potatis och kornmjölsgröt. Den var själva basen för tillvaron i fattiga arbetarbostäder.
I dag är det inte samma blodiga allvar kring denna lilla fisk men den sanne surströmmingsälskaren får något skärrat i blicken inför det växande hotet som det moderna industrifisket innebär mot strömmingsbeståndet och därmed salteriernas möjlighet att få god råvara i framtiden. Ska strömmingen ta slut?
2004 fiskades omkring 40 000 ton strömming i Östersjön, Ålands hav, Bottenhavet och Bottenviken. Så stora mängder lyckades de gamla småskaliga kustfiskarna aldrig landa. Det allvarliga är att hälften av denna fångst maldes till mat för minkar och rävar.
En liten bråkdel av denna tribut till mänsklig fåfänga skulle vara tillräcklig för att trygga produktionen hos surströmmingsförädlaren Oskars - Tynderös stolthet i den kulinariska världen.