Den gamla fyren som vätter mot östersjön
Skeppshamn idag är förstås inte detsamma som Skeppshamn för hundra år sedan, eller Skeppshamn för två hundra eller trehundra år sedan. Men tidens gång kan bromsas upp på en del platser. Så är det på Skeppshamn. De grånade timmerväggarna, de spånklädda taken och de faluröda fiskarstugorna står där idag som de gjort under många generationer. Få platser längs den svenska kusten känns så genuint som Skeppshamn.
Här har plåttaken hållits på avstånd, här blommar syrenerna på samma rot som på farfars fars tid. Kapellet vakar över fiskeläget på samma sätt som det gjorde på 1700-talet. Och rönnbärsträdet som på hösten lyser rött framför den gamla sjöboden kan med lite fantasi bli ett kunskapens träd som sätter människan på sin rätta plats i tidens gång och i de stora sammanhangen. Hållbar utveckling kallas det i modernt språkbruk - det som Skeppshamn representerar i form av generationers relation till natur och miljö. Här levde man småskaligt, här tärde man inte på jordens resurser. Man levde i samklang. Havet födde och havet skänkte det som behövdes för att överleva - även om det med dagens måttstock krävdes en hel del förnöjsamhet för att acceptera villkoren.
Besökaren som en sommardag kommer ut till Skeppshamn och upplever havets vidd, de renspolade hällarna, de gamla stugorna och sjöbodarna, kan inte undgå att inse att här har generationer av människor haft ett rikt och värdigt liv.
Skeppshamn har levt ett liv på marginalen de senaste 50 åren. När militären tog över efter andra världskriget tyckes dagarna vara räknade. Till och med kapellet var i farozonen för den militära expansionen i mitten av 1960-talet. Men ett antal kloka militära chefer insåg betydelsen av att rädda den gamla fiskarkulturen. Åstö fiskarmuseinämnd bildades och idag på 2000-talet är det med hjälp av bidrag från den europeiska unionen som Skeppshamns kulturmiljö räddas för åtminstone ett antal år framåt.