
Människan har försörjt sig på fiske på Åstön i minst 500 år, men de första spåren av människor på ön är åtskilligt mycket äldre. Källor från 1500-talet berättar om hur fiskeborgarna från Gävle på våren förberedde sin färd till "Norlanden". Så fort havet blev isfritt lastades haxen (litet segelfartyg) med allt som behövdes för sommaren. Hustru och barn, drängar och pigor, getter och får trängdes i de små båtarna med husgeråd, kokkärl, sängkläder och proviant. Färden norrut tog åtminstone ett par dygn.
När alla fiskelagen samlats ringde kapellklockan samman. Förmodligen kändes det nog som en betydande ceremoni när sigillet bröts och kapellets nycklar blev tillgängliga. Nu kunde fiskarna ta fram de fiskeredskap som under vintern förvarats i kapellet. Från början fanns det inga sjöbodar. Kapellet blev både ett Guds hus och ett vinterförråd.
Nu bestämdes också ordningen för sommarens fiske. Man valde hamnfogde och hamnrätt med mycket stränga regler för fiskelagens medlemmar. Hamnfogden och kapellaget finns kvar på Skeppshamn än idag och har verkat oavbrutet i flera hundra år även om befogenheterna nu är betydligt beskurna. Dagens kapellag dömer inte försumliga fiskare till böter eller en plats i straffstocken utanför kapellet "sig sjelwom till straff och androm till varnagel".
På det här sättet fiskades det på Åstön i århundraden. Skeppshamn sjöd av liv på sommaren men låg tomt och öde på vintern. Först på 1900-talet började folk bo i Skeppshamn året runt. Dagens museistuga beboddes av fiskaren Kalle Rosth och hans hustru Elida ända till mitten av förra seklet.
"Skärkarlslivet" som det levdes i gångna tider försvann med aktersnurror och plastbåtar. Livet i Skeppshamn var för tidigare generationer fattigt och strävsamt. Men det tycks också ha funnits plats för förnöjsamhet och glädje. Mycket har försvunnit av stugor, sjöbodar och bryggor men det som finns kvar påminner ändå väldigt påtagligt om de människor som levde sina liv här.